Rehab 21

Förmiddagen på Rehabstation-Liljeholmen var intressant, händelserik och i ett avseende extremt glädjande.

Det var Charlotte som höll i dagens första pass som var Core-Pilates.  Jag har aldrig gjort det tidigare.  När Charlotte visade såg alla rörelser busenkla ut men det var nog det jobbigaste jag har gjort hittills. Och då gjorde jag oftast den enklaste varianten och jag orkade knappt hålla tiden ut en enda gång. Men det var kul.

Det börjar märkas att vi nu går inpå finalveckan.  Många planer ska skrivas, resultat ska utvärderas och det ska jämföras med ingångsvärden. Kicki-arbetsterapeuten hade dagens första utvärdering. I början av rehaben fick jag lista olika förbättringsområden och hur nöjd jag var med dem.  Det intressanta är att jag i självskattningen fick sämre värden denna gång.  Jag var mycket mera kritisk till mig själv den här gången. 

Jag har funderat mycket på detta under eftermiddagen.  Jag tycker det är lite märkligt att jag hackar mer på mig idag än för 6 veckor sedan.  Hackat på mig själv har jag alltid gjort, även innan jag fick ms.  Jag har aldrig tyckt att jag gjort tillräckligt när det gäller struktur, diskning och städning och andra tråkgrejer. Att jag nu var ännu mera kritisk mot mig själv kanske kan bero på att det har hänt en viktig sak sedan första rehabveckan: Jag har ju fått en sjukdom.  Jag är inte längre bara "sjuk i huvudet" eller har en "släng av ms" eller en "snäll variant" av sjukdomen. Jag har en sjukdom som är allvarlig.  Skadorna jag fått är irreparabla och för sex veckor  kunde jag inte balansera en kaffekopp utan att skvätta.  Min hjärna tror väl helt enkelt att jag är sämre även om egentligen har blivit bättre.

Kicki tror på förändring och tror på mig och för att hjälpa mig att se alla bra saker jag faktiskt gör i hemmet fick hon mig att gå med på ett kryssschema (se bild! )som faktiskt visar det jag gör och inte bara är som det dåliga samvetet som talar om det jag inte gör.  Det kan verka banalt för alla välorganiserade människor men för min egen del tror jag att det kan funka.  Fokus blir på de diskade tallrikarna-inte på de odiskade.

Efter fikat höll Kicki och Stephen i ett nej-seminarium.  Att lära sig att säga nej är svårt men gruppens samlade erfarenheter  innehöll många tips och idéer.  En befriande diskussion om sund egoism.  Ett uttryck som vi i gruppen verkligen har tagit till sig.

Dagens sista uppföljning var med Pernilla.  Mycket handlade om balans.  Jag fick göra om det rörelser och övningar som jag gjorde första veckan.  Det har känts som om balansen blivit lite bättre men det visade sig att mina värden var dubbelt så höga.  Min balans har på 7 veckor blivit dubbelt så bra. Jag är så nöjd.  :D