Idag för ett år sedan var jag precis som idag ute och handlade det sista till julbordet. Jag hade ryggsäcken full med julprylar plus en flaska cava och snapsar. Jag hade även en full Ica-kasse med bland annat mjölk och grädde och sånt som behövs.
När jag handlat färdigt skulle jag ta tunnelbanan hem till Bagis. Jag kom från Söderhallarna och svängde ned för trappan till tuben. Jag tog tre steg i trappan när min häl slog i trappsteget. Jag höll i ledstången men hade vantar på mig som gav bra glid.
Jag snubblade till och föll framåt. Vantarna gjorde att jag gled ännu mera framåt. Fast jag föll på min pappkasse och det var tur och på så vis slog jag inte i ansiktet. Och ryggsäcken lindrade ryggstötar.
Jag hade änglavakt. Jag fick blåmärken och lite skrapsår. Det enda som gick sönder var min pappkasse. Två goda människor rusade fram och såg till att jag var ok. De hjälpte mig även till Pressbyrån där jag kunde KÖPA mig en plastpåse för 1,50.
Fallet blev en nyttig påminnelse för mig själv att jag har en neurologisk sjukdom. Det var för att jag har MS som jag trillade inte för att jag var ouppmärksam eller allmänt klumpig.
När jag ringde till neurologen efter helgerna började doktorn och ms-sköterskorna prata om rehab. Jag tänkte att sånt flum är inget för mig. Men 8 månader senare insåg jag att rehab var bra för mig och med tanke på detta är jag tacksam för att jag trillade. Det gick ju trots allt bra.
Fast jag har aldrig gått i den här trappan sen dess. Och jag har inte handlat någonting på Pressbyrån heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar